onsdag 17 september 2014

Att citera rasismen

Dagen efter valet skrev jag inlägget Vi är fler än 13%, om hur Sverige och vi som är uppväxta här är format av rasism. Över 600 personer har läst det och jag har fått väldigt mycket positiv respons. En enda person var negativ. Inte över innehållet i sig, utan över att jag valt att skriva ut rasistiska ord när jag beskrev hur dessa användes när jag växte upp. Om hur problematiskt det är att upprepa ord, som kränker och reproducerar rasism.

Jag tänkte förstås på det här när jag skrev. Jag hade kunnat göra omskrivningar, eller uteslutit vissa bokstäver så att det framgick vilket ord det var, men gjorde att läsarna slapp se det svart på vitt. Jag hade kunnat låta bli att länka till de rasistiska barnsånger jag skrev om. Jag valde ändå att skriva ut det, för att betona den oproblematiserande historiska kontexten. Jag valde att länka, för att den som inte visste vilka sånger jag pratade om skulle kunna få lyssna och höra hur extrema de faktiskt är.

En person reagerade. Eller snarare, en person berättade för mig om sin negativa reaktion. Det är jag väldigt tacksam för. Kanske var det många fler som tog illa upp över hur jag skrev, men som bara inte orkade ta den diskussionen en gång till. För er som ändå orkar skulle jag gärna vilja ha åsikter om det här. Borde jag ha skrivit annorlunda? Skulle jag ha skrivit en triggervarning när jag la ut inlägget? Hade budskapet förändrats om jag hade censurerat orden?

En del av mitt val att skriva som jag gjorde är också att jag ville göra verkligheten tydlig. Att inte censurera det fula, utan att lägga ut det utifrån samma naivitet som jag en gång mötte det med. Med det sagt tycker jag inte att något av det är värt det, ifall det medför att de som under hela sitt liv fått konsekvenser av de här orden upplever ännu en kränkning.

Jag vill avsluta med att be vita personer att till en början inte kommentera det här. Jag anser att det är självklart att ge rasifierade/ickevita personer tolkningsföreträde och därför vill jag inte att en vit person ska sätta agendan för hur en bör reagera.

måndag 15 september 2014

Vi är fler än 13%


Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.

Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.

Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en del av kulturen.

Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor pillerman”. De var båda mina favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier. Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.

Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är rasist.

Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare. Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt. Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där inom mig. Rasismen.

Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen, eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att jag möter en annan människa som en människa.

13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det finns ingen motsättning däremellan.

Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.