Efterdyningarna av "Grattis alla kvinnor!".

Nu var det en vecka sedan det var den internationella kvinnodagen. Dagen som av en del uppmärksammas genom demonstrationer och debattinlägg och av andra genom att ge choklad och blommor till sina fruar. Den förra gruppen blir arga på den senare för att de inte förstår att det inte är en dag att fira, utan en dag att uppmärksamma orättvisor. Den senare blir arga på den förra för att de inte uppskattar deras välvilja.

Politiker från i stort sätt alla partier gjorde uttalanden om att de vill höja straffen för mäns våld mot kvinnor, jobba för att minska löneskillnaderna och införa fler pappadagar.

Jag hörde debatter på radio och läste diskussionstrådar på diverse forum. Jag kände alltmer obehag och uppgivenhet. Och ännu en insikt om att vissa strider inte är värda att ta. För det jag kommer att skriva härnäst kommer ändå bara att förstås av er som redan vet. 

Jag tror inte på att höjda straff fungerar avskräckande. De kan definitivt vara sätt att tydligt visa att det är ett allvarligt brott, men förebyggande fungerar det bara utifrån att den som sitter inne inte kan slå någon utanför. Jag tror definitivt att löneskillnader och föräldraledighet behöver regleras i lag, för att påvisa självklarheten, men jag tror att det bara är en minimal del av det arbete som måste göras.

Jag tror på att arbeta för attitydförändringar. Alla kommentarer jag läst om kvinnodagen, både av män och kvinnor, visar mig att det är uppenbart. Män har, tar sig och ges tolkningsföreträde och många vill inte se att det är så. Feminismens historia började med liberalfeminism - lika inför lagen, rösträtt, lika lön - och dagens politiker är fortfarande kvar där i sina förslag, oavsett parti. Det är klart att det är enklare att arbeta för konkreta, mätbara mål. Men det räcker inte. 

Jag tror att det går att lagstifta om arbete för attitydförändringar och jag tror att det är nödvändigt. Skolplaner, utbildningar, pedagogik. Det krävs bara vilja och kreativitet. Det krävs att politiker inte är rädda för att "lägga sig i", utan att de tar självklar ställning för en jämställd värld.

Så till de män (ja, i de kommentarer jag läst är det främst män), som blir arga över påpekanden om att Sverige fortfarande inte är jämställt, som blir kränkta över att få skäll när de välmenande gratulerar alla kvinnor på den internationella dagen.

Som man får man en massa självklar makt och tolkningsföreträde, som inte kvinnor får. För att kvinnor ska få lika makt som män måste män lämna ifrån sig makt. Det är en enkel ekvation. Det är inte heller så svårt att inse att många vill ha kvar de fördelar de haft sedan de var små och inte kan föreställa sig hur det skulle vara att leva utan dessa.

Jag menar inte att en del män låtsas att de inte förstår, för att de vill ha sin makt kvar. Jag menar att det kostar dem för mycket att ens ta till sig lite av den information som skulle visa dem att den position de ser som självklar faktiskt är fördelar och makt.