Biologicentrerad återförening

Så till det som inte får plats i en statusrad på Facebook.

När jag körde till jobbet i morse lyssnade jag på Ekot i P1. De berättade om att Rättsmedicinalverket har fått mycket att göra med att analysera dna-tester från somalier, som vill återförenas med sina familjer. Nyheten framställs som att det nu blir lättare för dessa att återförenas med sina familjer, eftersom deras id-handlingar ofta underkänns. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=5348151

Så fint. Eller?

Nu är jag inte insatt i hur familjebildning kan se ut i Somalia. Kanske är det så att 100% av av de somalier som lever tillsammans och ser varandra som familj har gemensamt dna. " Är det någon som inte passar ihop ser vi det direkt. I 95 procent av fallen så passar familjen ihop som en familj och i fem procent ser att det är någon som inte passar in, säger Kerstin Montelius, genetiker på Rättsmedicinalverket." Passa ihop. I min värld bygger inte det på dna. I min värld kan en familj bestå av personer, som bestämt sig för att ta hand om varandra oberoende av genetiskt släktskap. I Sverige har vi lagar som till viss del reglerar detta, som ger lagliga rättigheter till familjemedlemmar oberoende av gemensamt dna. Jag vet inte hur det ser ut med familjebildning i Somalia. Jag vet bara att Somalia är drabbat av krig, HIV, fattigdom och annan utsatthet. Jag inser att det kan göra barn tidigt föräldralösa och att det i sin tur kan leda till att de tas om hand av personer som inte är deras biologiska föräldrar. Jag vill poängtera igen att jag gissar nu. Någon som vet får gärna fylla i mina kunskapsluckor. Kanske är Somalia ett undantagsland, där sådana lösningar inte existerar. Jag har dock svårt att tro att det är så.

Det jag ändå reagerar mest på, liksom gällande migrationspolitiken i övrigt, är misstänksamheten. Alla tester, alla undersökningar. Vi pratar om människor som väljer att lämna sina länder. Som flyr från något ohållbart, till något de hoppas ska kunna bli bättre, men egentligen inte har någon aning om. 5% av de mellan sex- och sjutusen dna-analyser som gjorts visar på att de påstådda familjemedlemmarna inte "passar ihop". Det handlar om 350 personer. 350 personer, som har flytt från en situation de inte längre kan leva i. 350 personer, som är en bråkdel av den totala invandringen och som vi skulle kunna välkomna om vi ville, men som utesluts för att de inte har dna som stämmer överens med deras familjemedlemmar.

Är jag naiv, som inte vill se alla de som försöker lura sig in i vårt land på falska grunder? Kanske det. Kanske är det faktiskt så att de inte har några som helst band till de personer de påstår sig ha det till. Men kanske är de så att de som ber om dna-analys för att styrka sitt band till en familjemedlem, faktiskt tror att de är biologiskt släkt, även om de inte är det.

I stället för en lång statusrad

För många år sedan började jag blogga. Eller, jag försökte börja blogga. För det skulle man ju göra, alla skulle blogga, alla skulle ha något viktigt att säga. Det blev inte så många inlägg och antagligen ännu färre som läste dem. Jag skrev dagböcker i diverse forum i stället, om ämnen som var specifika för respektive forum. Om saker jag var intresserad av.

Sedan kom Facebook. För jo, det här andra var faktiskt före Facebooks stora intåg. På Facebook kunde man uppdatera sina vänner om viktiga saker man gjorde. "Erika is läsing en bok." blev det innan Facebook ändrade så att det gick att skriva hur man ville. Nu kunde alla få veta vad jag skulle äta till middag, att jag allt som oftast är trött, att min katt är söt och att jag skulle åka till Stockholm över helgen och kanske fanns det någon som ville fika med mig där? Mestadels fullkomligt meningslös information, men ändå något sorts sätt att säga "hej alla vänner, som jag sällan hinner eller orkar träffa, jag finns fortfarande och det här är mitt försök att fortfarande ha någon sorts kontakt med er".

För ett och ett halvt år sedan började jag på ett nytt jobb. För ett halvår sedan flyttade jag till ett hus på landet. Jag befinner mig inte längre i någon sorts krävande uppstart av något nytt, som det under många år känts som att jag ständigt har gjort. Och där någonstans, i ett större lugn, började mina statusrader att förändras. Jag hörde någonting på radion, jag läste en nyhet, jag diskuterade någonting, jag hörde andra prata om något, och jag reagerade. Med ilska, glädje, sorg. Allt som oftast med någon slags "men vad i helvete?!". Och mitt behov av att uttrycka min reaktion formulerades i en väldigt lång statusrad på Facebook.  En statusrad som var för lång för att vara en status, men för kort för att innehålla allt jag egentligen ville säga. Så jag fortsatte att utveckla mitt resonemang genom kommentarer på min egen status.

Man kan säga att min tanke med den här bloggen är att undvika alltför långa statusrader på Facebook. Eller att ge mig själv en möjlighet att verkligen få skriva allt jag tänker. Om någon är intresserad får ni gärna ta del av det. Av mina samlade men-vad-i-helvete:n.