onsdag 17 september 2014

Att citera rasismen

Dagen efter valet skrev jag inlägget Vi är fler än 13%, om hur Sverige och vi som är uppväxta här är format av rasism. Över 600 personer har läst det och jag har fått väldigt mycket positiv respons. En enda person var negativ. Inte över innehållet i sig, utan över att jag valt att skriva ut rasistiska ord när jag beskrev hur dessa användes när jag växte upp. Om hur problematiskt det är att upprepa ord, som kränker och reproducerar rasism.

Jag tänkte förstås på det här när jag skrev. Jag hade kunnat göra omskrivningar, eller uteslutit vissa bokstäver så att det framgick vilket ord det var, men gjorde att läsarna slapp se det svart på vitt. Jag hade kunnat låta bli att länka till de rasistiska barnsånger jag skrev om. Jag valde ändå att skriva ut det, för att betona den oproblematiserande historiska kontexten. Jag valde att länka, för att den som inte visste vilka sånger jag pratade om skulle kunna få lyssna och höra hur extrema de faktiskt är.

En person reagerade. Eller snarare, en person berättade för mig om sin negativa reaktion. Det är jag väldigt tacksam för. Kanske var det många fler som tog illa upp över hur jag skrev, men som bara inte orkade ta den diskussionen en gång till. För er som ändå orkar skulle jag gärna vilja ha åsikter om det här. Borde jag ha skrivit annorlunda? Skulle jag ha skrivit en triggervarning när jag la ut inlägget? Hade budskapet förändrats om jag hade censurerat orden?

En del av mitt val att skriva som jag gjorde är också att jag ville göra verkligheten tydlig. Att inte censurera det fula, utan att lägga ut det utifrån samma naivitet som jag en gång mötte det med. Med det sagt tycker jag inte att något av det är värt det, ifall det medför att de som under hela sitt liv fått konsekvenser av de här orden upplever ännu en kränkning.

Jag vill avsluta med att be vita personer att till en början inte kommentera det här. Jag anser att det är självklart att ge rasifierade/ickevita personer tolkningsföreträde och därför vill jag inte att en vit person ska sätta agendan för hur en bör reagera.

måndag 15 september 2014

Vi är fler än 13%


Att 87% inte röstade på Sverigedemokraterna är en riktigt klen tröst för att de mer än dubblade antalet väljare. 13% av Sveriges röstberättigade valde att lägga sin röst på landets officiellt mest avskydda parti. Sverigedemokraterna har blivit hårt granskade, kraftigt rasistiska uttalanden från partirepresentanter har kommit upp i ljuset, många har avgått ur partiet väldigt nära valet. Ändå är de nu dubbelt så stora än för fyra år sedan.

Varför? För att Sverige är ett rasistiskt land.

Direkt efter valresultatet sa flertalet politiker att resultatet inte betyder att 13% av svenskarna är rasister. Förklaringarna var flera; misstro mot politiker, klassklyftor, dålig integrationspolitik, allmänt missnöje. Jag tror att allt det stämmer, men det räcker inte. Att viljan att hitta en syndabock ökar när allt fler känner sig uteslutna ur samhället är historiskt känt. Att främlingen, den andra, den vi inte känner igen oss i får den rollen är inte konstigt. Men grogrunden är ett samhälle där rasism är en del av kulturen.

Jag är född 1977. När jag var liten rullade vi negerbollar i köket, utan en tanke på vad benämningen av dessa sa till personer med mörk hy. Jag älskade serien om zigenarflickan Katizi, som bodde på en cirkus och dansade och sjöng. Det är mitt minne av serien, inte allt hemskt de genomled. Jag sjöng glatt sånger om hottentotter och i ”Nu ska vi sjunga”, sångboken för barn som fanns i alla svenska hem och skolor, fanns ”Familjen krokodil”; sången om krokodilfamiljen på stranden ”i niggerland”, som gäspar käkarna ur led och blir botade av ”gamle niggerdoktor pillerman”. De var båda mina favoriter. Den första för den lilla pojken som blev en hjälte, den andra för att den handlade om djur och båda för att de hade käcka, trallvänliga melodier. Vi gjorde inte det här av ondska. Vi gjorde det för att det var vad folkhemssverige bjöd oss på, för att det var vardagsmat och för att vi inte reflekterade över det. Men det är klart att det gjorde något med oss.

Jag vill inte skriva det här. Jag vill inte erkänna det fula inom mig. Men nu kan jag inte dra ut på det längre. Jag ser olika på människor beroende på hudfärg och på kläder jag antar signalerar en viss religion. Jag är rasist.

Som kvinna har jag lärt mig att bli rädd när jag går ensam på natten och möter främmande män. Har männen mörk hud blir jag lite räddare. Spontant. När jag möter en man i byxor och tröja tillsammans med en kvinna i burka, så tänker jag på honom som förtryckare och på henne som förtryckt. Spontant. Inte för att jag verkligen tror på det. Min antirasistiska övertygelse, min människosyn, säger mig något helt annat. Men den finns där inom mig. Rasismen.

Ibland när jag sätter mig bredvid en svart man på bussen, eller leende möter blicken från en kvinna med slöja, så känner jag mig lite duktig. Spontant. Titta på mig, jag är minsann inte rasist. Jag sätter mig över personen. Min egen vithet gör att jag tar mig rätten att känna mig bra för att jag möter en annan människa som en människa.

13% röstade på Sverigedemokraterna. Många av dem är inte mer rasister än vad jag är. Många av dem har en grundläggande syn på att alla människor är lika mycket värda. Vi vinner ingenting på att utmåla dessa 13% som onda, lika lite som vi vinner på att blunda för vår egen rasism. Vi måste börja prata om våra inre rasister, samtidigt som vi arbetar antirasistiskt. Det finns ingen motsättning däremellan.

Sverige är ett rasistiskt land. Inte av ondska, utan av historia och kultur. Vi måste erkänna detta för att kunna förändra det.

lördag 8 juni 2013

Log du mot mig på ett tåg, 1994?


Det här är en galen chansning, men det är en sak jag inte kan sluta ångra. 1994 (+-1år) satt jag på ett tåg som åkte från Skövde till Linköping. En otroligt vacker tjej klev på, helt klädd i vitt och med rakat huvud. Själv hade jag gula, utsvängda byxor, ev en batikad tröja, långt rödaktigt hår och mycket smycken. Vi såg varandra och log. Jag hoppades att vi skulle till samma plats, men hon gick av på en hållplats vid någon mindre ort. På väg ut sa hon "Vad fin du är med smyckena och det..." Jag blev paff. Jag ville springa efter och lämna mitt nr, mailadress, något. Men jag satt bara kvar.

Vem är du? Går du att hitta, så att jag får svar efter alla år? Hjälp mig att dela detta, så kanske det finns en liten gnutta chans!

onsdag 22 maj 2013

Med Åsas ord

Det som jag steg för steg och omsorgsfullt har byggt upp under 10 år har rasat. 
Det skedde en helt vanlig eftermiddag i april.
Det kallas omprövning av assistansbeslut och görs oftast vartannat år. 
Ibland oftare än så.
För det har myndigheterna bestämt.
Även om du aldrig kan bli bättre i din kroppsliga funktion. 
Någonsin.
(Läs mitt allra första dagboksinlägg om du vill veta mer om mig)
Det krävdes ett papper från handläggaren från Försäkringskassan (avslag på ansökan) och ett annat från kommunen (halvering av antal assistanstimmar) så slogs livet sönder. 

Två vanliga brev.
Samma eftermiddag.
Att behöva säga till personer som gör ett bra jobb att ni måste sluta eller gå ned mycket i tid. 
Det är inte roligt.
Framförallt inte när det inte är jag själv som är ansvarig för beslutet.

Men jag är långtifrån ensam.
Det går en våg genom Sverige nu där vi är många som lever med assistans förlorar timmar eller hela beslut och blir förpassade till dåtiden.
Instängda.
Tystade.
Förnedrade.

Omgivningen i vardagen är i stort sett lika tysta.
Media vill inte ta i de här frågorna med tång.
Politikerna slingrar sig undan.
Ingen vill ta ansvar.
Som om vi fick skylla oss själva som trodde att vi skulle kunna få leva ett liv som de flesta andra, på riktigt.
Att vi gick på den lätta.

Det som jag kallade vardag ligger nu i en utspridd askhög runt om kring mig. 
Jag är frustrerad. 
Jag är utmattad.
Jag är ledsen.
Trampad på och bortskuffad.

Jag är bokstavligen fångad i mitt hem stora delar av dagarna. 
Min ekonomi har också lagts i spillror. Det är svårt nu.
Det får såklart effekter.
Mest för mitt barn som inte förstår vad som sker och varför.
Förändringarna som kom så fort.
Men effekterna drabbar även mig. 
Såklart.
Utöver allt det grundläggande i vardagen som inte längre är självklart så verkar det kosta mig mycket annat.
Det verkar kosta mig mitt jobb (jag kan inte längre göra mina arbetsuppgifter, troligen arbetslös första juli.)
Det har kostat mig mitt samhällsengagemang i föreningar och organisationer (jag har tvingats avgå från så gott som alla styrelseposter).
Det har kostat mig frihet i så gott som allt jag gör i vardagen. 
Allt. 
Mest har det kostat mig energi och kraft som jag så mycket hellre hade lagt på vänner, aktiviteter och trivialiteter.
Inte på att slåss för det som de allra flesta tar för givet.

Rätten att själv få bestämma över allt som rör mig själv som person och mitt hem har berövats mig. 
Det sker nu på andras villkor.

Jag är inte så bra på det här. 
Att vara instängd och berövad handlingskraft.
Inte så bra alls.
Inte vill jag öva heller.
Inte ett dugg.
Jag vill leva fullt ut.
Som förr.

Jag har överklagat beslutet (såklart). 
Med jurist och ännu fler intyg. 
Det tar mellan 1,5 och 2 år innan det kommer upp i domstol. 
Under tiden är verkligheten beslutet på pappret. 
Jag försöker anpassa mig. 
Försöker. 
Innerligt.
Utan att för den sakens skull ge upp om livet.

Det är en balansakt att få ihop bitarna igen. 
Inget är som det har varit.

Men fördelen i smärtan är att då kan man skapa nytt.
Helt nytt.
Födelsesmärtor.

En mycket mindre värld än tidigare.
Där mycket har sorterats bort. 
Både ting, aktiviteter och personer.
Jag är inte säker på att utsorteringen är klar.
Det känns inte så.
Det är så mycket som inte är viktigt längre.
Inte enbart för att det inte längre kan kallas vardag.
Eller självklarhet.

Det enda som är viktigt på riktigt nu är min familj.
Min fantastiska son, älskade Ran och jag.
Resten får skapas i processen.

Ur askan i spillrorna omkring mig så tar jag en fjäder och börjar långsamt att bygga mig en ny värld igen.
Det kommer att ta tid.
För jag är fortfarande vingklippt.
Min nya värld kommer att vara ganska karg på ytan.
Men desto mer levande därunder. 
För den som vågar titta nära och gå mig på djupet.
Lite grann som fjällvärlden där jag känner mig som mest hemma.

Må min fjäder klara av att hålla upp världen länge.


Une plume, un équilibre, une vie.



Arbetslinjen = alla med normativt fungerande kroppar ska kunna arbeta

Jag har en god vän - Åsa. Åsa är född med en grav rörelsenedsättning. Hon är förlamad från brösten och nedåt och har nedsatt syn och hörsel. Åsa är en väldigt engagerad människa och hon är är utbildad socionom. Hon är beroende av assistans för att klara sin vardag, för att kunna göra saker de flesta tar för givet; klä på sig, laga mat, arbeta, handla, umgås med vänner. Bara för att nämna några saker. Enligt ett nytt beslut har hon nu fått kraftiga nedskärningar i antal beviljade timmar assistans.


Hur var det nu med regeringens arbetslinje? Så många som möjligt i arbete. Att kontinuerligt sänka trösklar till arbetsmarknaden, som Per Schlingmann uttrycker det. Åsa var tidigare beviljad 106 assistanstimmar per vecka, vilket enligt intyg från läkare, arbetsterapeut och sjukgymnast redan det var för lite. Vid den nya bedömningen ansökte hon om 126 timmar. Hon fick 66. Åsa arbetar som rådgivare och kurator vid ett större assistansbolag. En stor del av arbetet innebär att möta kunder på kontoren runt om i landet. Åsa har en nioårig son, som också drabbas hårt av sin mammas neddragna assistanstimmar. För att göra det så bra det går för honom har Åsa valt att ha så mycket assistans som möjligt under den tid han är hemma. Det innebär att hon nu inte har någon assistans under större delen av vardagen och ingen alls under sin arbetstid. I nuläget sköter Åsa sitt jobb så gott det går hemifrån, via telefon, men det kommer inte att hålla i längden. Assistansbolaget vill ha kvar henne, men då hon inte kommer att ha möjlighet att utföra sitt arbete blir hon med största sannolikhet arbetslös från den första juli.

Arbetslinjen. Åsa hade fyra assistenter, som hon trivdes med och som gjorde ett bra jobb för att få hennes vardag att fungera. Utifrån det nya beslutet var hon tvungen att be dem att gå ned kraftigt i tid, eller att sluta. Resultatet blev att en av dem fick sluta helt och de andra tre fick gå ner i tid. Två av dem har fått sina arbetstimmar halverade.

På Moderaternas hemsida skriver Orvar Windisch, moderat politiker i Nyköpings län, att "verklig välfärd är något som medborgarna åtnjuter och upplever i sin vardag, i förvissning om att skyddsmekanismerna i samhället fungerar bra. Och det har ingenting att göra med vem som tillhandahåller dem".

Välfärd. Upplevelse av att skyddsmekanismerna i samhället fungerar bra. Åsas situation är inte unik. Långt ifrån. Assistanskoll! skriver på sin hemsida om att nybeviljanden av assistansersättning minskar, samtidigt som avslagen ökar. Den femte maj 2012 hölls en landsomfattande manifestation mot nedskärningarna under parollen "Utan assistans stannar livet". I Stockholm samlades över 300 personer.

Arbetslinjen. Utifrån ett beslut om assistans blir Åsa och två av hennes assistenter helt utan jobb. Ytterligare tre personer får gå ner rejält i arbetstid. Så många som möjligt i arbete.


Läs även texten som Åsa har skrivit, som jag publicerat som "Med Åsas ord".




måndag 20 maj 2013

Kortare arbetstid - partipolitik kontra naiva visioner

Igår skrev jag ett medvetet naivt inlägg om arbetstidsförkortning. Om hur enkelt jag tycker att det borde vara att ta de pengar, som kommer att tjänas in på människors ökade hälsa och ge till de arbetsgivare, som eventuellt förlorar inkomster på minskat antal timmar i en heltidstjänst. En klok kommentar på Facebook var att hon i en arbetsgivarroll inte skulle våga satsa på detta, då det skulle vara stor risk att det drogs in under nästa mandatperiod, ifall en regering drev igenom det.

Absolut, så sant. Nu tror jag inte att någon regering kommer att driva igenom mina drömmar. Trots att arbetstiden historiskt sett har minskat och semesterdagarna har ökat, så är det inte okej att säga att man vill arbeta mindre för samma lön. Det är inte heller okej att hävda att människor mår bättre av att arbeta mindre. Man ska må dåligt av att vara arbetslös. Man ska känna att man inte gör nytta för samhället, att man är lat, att man är dålig för att man inte lyckas få något jobb. Man ska hellre ta ett dåligt betalt jobb man inte trivs med, än inget alls. Man ska vara beredd att pendla långa sträckor eller att flytta. Ska jag fortsätta? Nej, det behövs knappast, ni förstår och vet redan.

Jag har varit arbetslös i drygt två månader. Jag mår skitbra av det. Jag får mer tid till socialt liv, jag kan rida min medryttarhäst oftare och har möjlighet att hjälpa till en del i stallet, jag har tid att fixa med hus och trädgård, jag kan gå på intressanta föreläsningar, jag har fått möjlighet att börja med biodling. Jag är arbetslös, men definitivt inte sysslolös. Än så länge får jag 80% av min tidigare lön, tack vare den extra försäkring, som ingår i min a-kassaavgift. Den minskade inkomsten vägs upp ganska bra av lägre bensinkostnader, eftersom jag inte kör fram och tillbaka till jobbet varje dag.

När någon frågar mig hur jag känner mig nu när jag är arbetslös hör jag att de flesta förväntar sig ett negativt svar. När jag i stället beskriver det som ovan möts jag inte sällan av förvåning och skepsis. Kanske ibland också av lättnad över att jag inte (ännu) mår dåligt av min situation. Kanske är det också någon som tycker att jag är fräck, som uttrycker att jag trivs så bra, utan att skämmas för det.

Något annat man ska skämmas för är att vara beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Av att "behöva gå med mössan i handen" till socialtjänsten, som det så vackert kan uttryckas. Nu har jag aldrig varit i den situationen och kommer med största sannolikhet aldrig att bli det, men om det ändå händer kommer jag inte att skämmas. Vi har ett socialt system, som är uppbyggt i syfte att skydda och hjälpa människor. Jag är förbannat nöjd över att jag när jag har arbetat har betalat ungefär lika mycket i skatt per månad, som jag när jag studerade fick i studiemedel. Det jag skäms över, eller snarare är förbannad över, är alla försök att försvaga detta system. Jag tror nämligen inte att människor i allmänhet "utnyttjar systemet", låtsas vara sjuka när de inte är det, och andra idiotiska saker som ofta hävdas. Jag tycker att det är samhällets förbannade plikt att se till att alla får den hjälp de har rätt till.

Tillbaka till det här med kortare arbetstid och mina naiva fantasier. Jag har ingen lösning. Eller snarare, jag är medveten om det jag tycker är en enkel, självklar lösning, aldrig kommer att bli realitet. Och jag anser att anledningen till det handlar om ideologier, misstro mot människor och en grundinställning, som säger att man är en dålig människa om man inte vill arbeta så mycket som möjligt. Jag tycker bara att det är oändligt korkat.

Jobba eller leva - rätten till vadå?

Idag läste jag en (visserligen tre månader gammal, men inte inaktuell) ledare av Fredrik Virtanen. Den handlar om att rätten till arbete är en central politisk fråga, men att rätten till fritid däremot sällan nämns.

Tankesmedjan i P3 har gjort ett helt fantastiskt inslag om detsamma. (Jag har gjort alla sökningar jag kan komma på i deras arkiv för att hitta det, men inget napp. Om någon annan lyckas är jag skyldig denne en middag.) Inslaget går ut på en jämförelse där tio människor bor tillsammans på landet, hjälps åt med de sysslor som behöver göras och när allt är färdigt är alla lediga. Så kan man göra, säger radiorösten. Eller så kan tre av dem jobba hårt hela dagen, medan resterande sju gör någon meningslös syssla, som att bära stenar från en hög till en annan och sedan tillbaka igen. När de tre arbetande är helt slutkörda får de äta god, påkostad mat, medan de anda sju får äta snabbnudlar.

Allvarligt talat, jag förstår inte problemet. När nu många sliter ut sig på sina arbeten, stressar och jobbar över och andra mår dåligt över att de inte har något jobb - är det då inte rimligt att göra en jämnare fördelning av jobben? Varför är det så hemskt att inte "ha rätt att arbeta heltid"? Ja, just det, lönen.

På den liberala sidan Frihetssmedjan skriver Torbjörn Jerlerup om sänkning av arbetstiden, ur ett historiskt perspektiv. Han menar att arbetstidsförkortning har lett till att produktiviteten per anställd och vecka har ökat. Det har dock inte påverkat arbetslösheten, eftersom företagen genom detta fick något minskade intäkter.

En gång till; jag förstår inte problemet. En del jobbar sig till förslitningsskador, utbrändhet eller dåligt immunförsvar. Andra blir deprimerade av att inget av deras hundratals ansökningsbrev leder till jobb. Detta medför ökade kostnader för sjukvård, a-kassa och försäkringskassa. Allt fler blir utförsäkrade - mindre utgifter för försäkringskassan, men i stället fler personer som behöver försörjningsstöd. Jag förstår inte kortsiktigheten, bristen på helhetssyn gällande hela samhällsekonomin.

Jag är fullkomligt övertygad om att mer jämt fördelade arbeten, det vill säga kortare arbetstid och fler i arbete, skulle göra att människor överlag var friskare. Så ta då de pengar som sparas in av detta och ge till dem som behöver betala ut full lön till några fler personer. Vad är problemet?

En fråga till er som läser detta - är det någon av er som tror att ni skulle må lite bättre av att arbeta lite kortare tid, men ändå få en heltidslön?